SEARCH SITE

Eliasson, Clase och Persson


3/28/2017 10:30:58 AM

Jan Eliasson, Nicola Clase och Göran Persson om hur man ska se på dagens värld

Den världspolitiska utvecklingen med Brexit, Trump och Le Pen var föremål för en diskussion på JKL den 27 mars. I panelen deltog Jan Eliasson, tidigare utrikesminister och vice generalsekreterare för FN, Nicola Clase, ambassadör på UD för migrations- och flyktingfrågor samt Göran Persson, tidigare statsminister och senior adviser JKL.

27Mars2017  

Trots den imponerande panelen var det Clases 11-årige son som stod för den mest tankeväckande analysen. Clase, som då var svensk ambassadör i Storbritannien, berättade om hur sonen en tid innan Brexit-omröstningen hade förklarat för sin mor att britterna uppenbart skulle rösta för utträde. Han hade sett Brexit-lokomotivet Boris Johnson i TV, och uppfattat att de flesta verkade tro på honom. Dessutom talade Johnson högre än alla andra, och då vinner man väl.

Eller annorlunda uttryckt av den tidigare vice FN-generalsekreteraren: Populisternas verktyg – att dela, polarisera och sprida hat – har visat sig mycket effektivt i demokratin. Den liberala internationalismen måste därför fundera över hur attraktiva det öppna samhällets idéer egentligen är. Dess förespråkare måste sätta sig in i den rädsla som får människor att stödja populismen. Eliasson lyfte som positivt exempel fram att Tysklands förbundskansler Angela Merkel vid sitt besök i Washington DC nyligen hade med sig en tysk affärsdelegation, och på så sätt kunde visa på de arbetstillfällen som internationell handel och investeringar ger i USA.

Göran Persson pekade på motsättningen i att krafter som Trump och Le Pen mobiliserar ett enormt stöd för nationalstaten samtidigt som nationalstaten aldrig tidigare har varit så svag som nu. Migrationsfrågan är bara ett exempel på stora utmaningar som ingen nationalstat kan hantera själv. På sikt kommer denna motsättning att verka ut, men exakt hur vet vi inte. Det kan bli värre innan det blir bättre, varnade Persson.

”Det behövs europeiskt politiskt ledarskap, men det har vi inte nu. En och annan skulle nog behöva sätta sin post på spel och ta risker”, fortsatte Persson. Han drog sig till minnes EU:s östutvidging, där han och många andra försvarade utvidgningen med argumentet att det var fel att dela upp Europa i öst och väst. Idag brister länder som Ungern, Polen och Tjeckien i de värderingar som de då var så angelägna om att peka på. Då är det svårt att få till exempel brittiska skattebetalare att finansiera subsidier till Polen.

”Det måste man våga säga till  Ungern och Polen. Vi måste hjälpas åt i EU. Vi är en familj. Det är en familj som i nuläget drivs av en ensamstående mor”, sa Göran Persson.

Paradoxalt nog kan populismen punkteras av Donald Trump. Han måste regera och är beroende av sitt parti, vilket blev uppenbart i helgens fiasko om ersättning för Obamacare. Idag är Trump en person som man skrattar åt. När det snart går upp för fler att han inte levererar, kommer han bli en person som man uppfattar som tragisk. Det riskerar visserligen att bli farligt när någon med Trumps personlighetstyp och makt förstår att han uppfattas som tragisk. Men det kan också bli ett mycket gångbart argument för etablerade politiker i debatten med populister. ”Tänk om det blir så. Då har Trump faktiskt gjort en insats”, konstaterade Persson.

Men diskussionen handlade inte bara om populismens utbredning. Nicola Clase angav – kanske lite oväntat – utvecklingen i Nordkorea som den hon är mest oroad över för tillfälet. Landet börjar nu få en kapacitet som gör att de kan nå USAs västkust med ballistiska missiler. Det tror Clase kommer att få USA att börja överväga åtgärder. Och det kommer i den redan fragila regionen riskera att aktivera aktörer och scenarion med stora risker.

Göran Persson hakade på och lyfte fram den östasiatiska demografin. Åldrande stater blickar tillbaka, och försöker skuldbelägga bakåt i historien. Det är särskilt utmärkande i den så ekonomiskt betydelsefulla regionen runt Sydkinesiska sjön. Nyckeln är enligt Persson – där som här – att få upp barnafödandet. Det skulle göra samhällena framåtblickande.

Det är också i världens ungdom som panelisterna pekade på en del av hoppet. Jan Eliasson tog fram sin iPhone ur fickan, och berättade om hur hans barnbarn varje gång de träffas lär honom något nytt om den. Denna kraft hos unga är en av de starka positiva strukturella faktorer som ger honom hopp om framtiden. Några andra sådana faktorer är vetenskapen, den kvinnliga emancipation i maktfördelningen som han tveklöst tror kommer fullbordas inom kort samt den framgång det faktiskt var att världssamfundet lyckades enas om klimatavtalet i Paris.

Detta hakade Göran Persson på. Han menade att klimatfrågan håller på att komma bortanför politiken. Det är nu kommersiella bedömningar som driver utvecklingen. Den går av egen kraft, och då kan det gå väldigt fort. Persson rundade av med att peka på Eliassons iPhone, som då låg på bordet framför dem. Han konstaterade att vi med de moderna mobiltelefonerna för första gången har en nationell infrastruktur i Indien.

Både hopp och förtvivlan alltså. Detta är lätt att glömma i den tillfälliga kris som amerikansk och europeisk kris nu genomgår. Även om den senaste tiden har inneburit flera bakslag och ökade risker, så pågår parallellt samma långsiktiga globala utveckling. Höjda tariffer och murar är dålig politik som försvårar, men sådana politiska åtgärder kommer inte kunna stoppa globaliseringen.

 

Av Erik Zsiga, JKL