Feb 04 2020
Se fram emot 2020-talets politiska överraskningar

Ett dramatiskt årtionde i politiken har fått sitt slut. Det mesta talar för att även detta årtionde kommer att bli händelserikt – både inrikes- och utrikespolitiskt. Vad kan vi förvänta oss av 2020-talet? Här är några av de trender JKL Kekst CNC tror är viktigast för att bedöma politikens nya utmaningar och deras påverkan på företagen.

Man bör ta sig an politiska spaningar med mer stor ödmjukhet. Det räcker inte att dra ut de trendlinjer som är synliga i dag, även om det är lockande att göra framtiden begriplig på det sättet. Utvecklingen är inte linjär. I många fall är det bokstavligt talat omöjligt att förutspå den politiska utvecklingen, eftersom det som ska komma att påverka den inte har hänt än.

Hvad vilja Sverigedemokraterna?
I svensk politik kretsade 2010-talet kring Sverigedemokraterna. Från ett mangrant avståndstagande skedde avdramatiseringen stegvis. Under årtiondets sista skälvande ögonblick, när SD vuxit till största parti i de flesta opinionsmätningar, gjorde KD och M helt om och öppnade för samarbete.
Samtidigt fortsätter Socialdemokraternas kräftgång. Genomsnittet av alla opinionsmätningar ger nu ett lägre stöd än under Håkan Juholts sista turbulenta period. Det är ändå en västanfläkt jämfört med flera av socialdemokratins systerpartier i Europa. Socialdemokraterna i Nederländerna, Frankrike och Grekland har nästan utplånats, och i Storbritannien är Labour svårt stukat.
Den svenska politiska kartan håller på att ritas om. Blockpolitiken med två stabila konstellationer, ledda av S respektive M, är inte längre giltig. I 2020-talets början har vi tre någorlunda jämnstarka block, och ingen majoritet är möjlig utan att antingen luta sig mot SD eller över den traditionella höger/vänsteruppdelningen. Det är svårt att föreställa sig ett scenario där Alliansen skulle återuppstå, dels för att C och M/KD har olika förhållningssätt till SD, dels för att Alliansen är långt ifrån att nå stöd av en majoritet av väljarna.
2010-talet handlade om SD. Det kommer 2020-talet också att göra, men snarare som samarbetsparti och regeringsunderlag än som paria.

En Greta för 20-talet
Under 2010-talet växte klimatfrågan till att bli den allt annat överskuggande miljöfrågan. Greta Thunbergs internationella genombrott är ett tecken på detta. Det ska inte uteslutas att den norska Nobelkommittén sneglar åt hennes håll under kommande år. Det är nämligen ett säkert kort att spänningsfältet mellan vad som görs och vad som borde göras kommer att generera uppmärksamhet åt klimatfrågan även under 2020-talet.
Klimatfrågan blir nu verkligt tvärsektoriell. All ny reglering kommer att utvärderas mot de klimatpolitiska målen. Många intressanta konflikter kommer därmed att uppstå mellan klimatmålen och andra samhällsmål, om det så handlar om ökad inkomstjämlikhet, förbättrad mobilitet eller tillgång till bostäder, men också med andra miljömål som exempelvis ökad biologisk mångfald. Dessa konflikter ökar också möjligheten för framförallt SD att attrahera LO-väljare – klimatfrågan fortsätter att skära mellan stad och land, både geografiskt och kulturellt.
Näringslivet blir en allt viktigare aktör på hållbarhetsområdet och är i många avseenden mer pådrivande än politiken. Det företag som i dag saknar en hållbarhetsplan tas inte på allvar. Sådana företag riskerar dessutom i växande utsträckning finansiella konsekvenser genom de allt striktare regelverk som just nu utarbetas inom finanssektorn. 2020-talet blir det första decenniet då omvärlden tar det för givet att hållbarhet är en strategisk fråga för alla företag. Det innebär inte att hållbarhetskommunikationen blir enklare, snarare tvärtom. De lågt hängande frukterna är plockade, nu är det upp till bevis. Ett alltför stort glapp mellan målen och verkligheten kommer att göra ont.


Den ouppnåeliga drömmen om en bred skattereform
Det har länge talats och längtats efter en ny bred skattereform, som en generation efter de stora skattereformerna i början av 1990-talet anpassar skattesystemet till en ny verklighet med EU-medlemskap, rörligare skattebaser och nya konsumtionsmönster. Det kommer inte att ske.
För att åstadkomma en skattereform krävs att åtminstone några av de aktuella skatterna är så skadliga, förhatliga och debatterade att de fungerar som dörröppnare till den stora skattereformen. Nu är värnskatten borta och fastighetsskatten borta sedan länge. Varje större politisk reform kräver ett övertydligt problem: Vad är problemet med dagens skattesystem?
Varje politiskt system kämpar med att å ena sidan ha ett robust skattesystem, byggt utifrån breda, orörliga skattesatser och enkla regler – och å andra sidan ambitionen att lösa eller mildra samhällsproblem med den skattepolitiska verktygslådan. Allt talar för att den senare drivkraften under de närmaste åren kommer att vara mycket starkare.
En bred skattereform är politikens stora sång- och dansnummer som kräver en artistisk förmåga att designa processen, skapa förväntningar och se till att alla större samhällsgrupper känner sig som både vinnare och förlorare, samtidigt som ingen riktigt förstår helheten. Det krävs både visionärt och handfast politiskt ledarskap – samtidigt och i en och samma person. Därför kommer det inte att bli av.


Singularity now
Den tekniska utvecklingen går rasande snabbt. Googlefuturisten Ray Kurzweil räknar med att artificiell generell intelligens under 2020-talet når en nivå som motsvarar mänsklig intelligens, och att man kring 2045 för 1 000 dollar kan köpa en dator med en kapacitet som motsvarar den samlade mänsklighetens. I slutet av 2020-talet tänker han sig att vi kommer kunna koppla ihop hjärnans neokortex med en dator och blanda människa och maskin. Det går inte att överskatta hur mycket teknisk utveckling kommer att påverka samhället: hur vi arbetar, transporterar oss och umgås, hur vi bygger städer och hur vi producerar och transporterar mat. Under 2020-talet kommer artificiell intelligens och maskininlärning att ta fart på allvar. Diskussionen kommer handla om när och hur vi vill begränsa tekniken, om integritet och vilken typ av privat sfär vi vill behålla för oss själva. Politikerna kommer att ha fullt sjå att hålla regelverken någorlunda uppdaterade.


Räkna inte med att kommunsektorn piggar upp Sverige
Kommunernas och regionernas utgifter motsvarar nästan 22 procent av BNP, varav 90 procent ligger inom personaltäta verksamheter som skola, äldreomsorg, vård, stöd till funktionsnedsatta samt kultur och fritid. Kommunen är den största arbetsgivaren i alla kommuner. När denna sektor går in i bistrare ekonomiska tider berörs många. Det fick politikerna erfara på 1990-talet.
Vid årsskiftet höjdes skatterna i kommunerna och regionerna med i snitt 13 öre. Det mesta talar för att vi får se större höjningar än så de närmaste åren. För enbart kommunerna motsvarar skattehöjningen 3 miljarder kronor. Det är en bråkdel av det kommande utgiftsbehovet. Även om statsbidragen till kommunerna skulle växa med 3,5 miljarder kronor per år kommer det saknas 27 miljarder kronor 2022 (valår) och 33 miljarder kronor 2023 innan kommunernas ekonomi går ihop, enligt Sveriges Kommuner och Regioner. En del kan nog lösas genom effektiviseringar och annat genom besparingar, men en rimlig bedömning är att det också blir större höjningar av kommunalskatten än vad vi har sett de senaste åren.
Man kan också tänka sig ett scenario där lönerna i kommunsektorn stiger mer än väntat, vilket skulle spä på kostnadsproblemen. LO-förbundet Kommunal har redan hoppat av LO-samordningen i avtalsrörelsen och syftet med det är inte att hålla tillbaka anspråken. Höga löneökningar kan visserligen glädja de kommunanställda, men kan också slå tillbaka i form av ännu fler besparingar i verksamheterna eller ännu större skattehöjningar.
Sverige närmar sig en punkt där såväl kommunalskatterna som kommunernas sammansättning kommer att ses över. Några år med stora besparingar och skattehöjningar kan utlösa detta, liksom ytterligare kräftgång i de minsta kommunernas befolkningstal.


Vår tids Göta kanal
Transportsektorn står inför stora omställningar. Till 2045 ska trafiken vara helt klimatneutral. Fungerande tågtrafik är en förutsättning för att lyckas. Järnvägen lider emellertid av överbelastad infrastruktur och trängsel. Frågan är om lösningen stavas höghastighetståg. Problemet är att när Sverige bygger infrastruktur brukar det bli mycket dyrare än tänkt. Ibland ligger det en Hallandsås i vägen, ibland är bara de initiala kalkylerna ljusare än verkligheten. Kostnaden för höghastighetsbanor beräknas till mellan 230 och 400 miljarder kronor, och enligt Trafikverket ger en investerad krona i just höghastighetståg bara 25 öre tillbaka.
Det är inte alls säkert att ett beslut fattas om denna känsliga stridsfråga under 20-talet. Frågan har utretts i 16 år utan att komma närmare ett beslut. Enligt januariavtalet ska nya stambanor för höghastighetståg färdigställas, men L har redan börjat darra på manschetterna. Oförmågan att komma till beslut är i sig ett hot. Det är möjligt att eventuella höghastighetståg redan hunnit bli omoderna när spåren står klara om 20-30 år. Det är inte omöjligt att höghastighetsbanorna blir vår tids svar på Göta kanal; med lång tid till beslut, hög kostnad, och irrelevant när den väl står klar.


Kvintetten som sprängdes
Kärnkraftsfrågan har varit en svensk konfliktfråga i snart 50 år och det mesta talar för att det fortsätter så. En av tiotalets sista stora politiska händelser var att energiuppgörelsen mellan fem partier sprack. Uppgörelsen höll i drygt tre år och sprack förstås på kärnkraftsfrågan. Det väger nästan jämnt i riksdagen, med fyra partier (M, KD, L och SD) som vill ha kvar kärnkraften efter 2040 och tre partier (S, C och MP) som vill avskaffa den.
De närmaste åren handlar kärnkraftsfrågan mer om politisk dramatik än verklig dramatik. Inga nya reaktorer är på väg att byggas och inga är på väg att stängas, förutom de två i Ringhals som ägaren redan beslutat att stänga. Men det hindrar inte att debattens vågor kommer att gå höga.
El har länge varit något fult, vilket delvis kan förklaras av kärnkraftsdebatten. Elanvändningen skulle minska. Nu har el snabbt blivit en del av lösningen, enligt alla partier. Detta kommer att leda till verklig förändring. Allt ska gå på el: Bilar, långtradare, flygplan, färjor, stålverk, gruvtruckar, batterifabriker och datahallar. Politiken kommer inte att bråka om fler laddstolpar ska sättas upp. Möjligen blir det någon skärmytsling om hur det ska göras. Partierna kommer kanske rentav att tävla i vem som sätter upp dem snabbast.
Leveranskapaciteten för elkraft har snabbt blivit en lokaliseringsfaktor för näringslivet. För morgondagens kommun- och regionpolitiker blir det lika viktigt med väl tilltagen elinfrastruktur som att det finns flygplatser och stambanor runt knuten. Ingen politiker som siktar på att bli omvald har råd med att företagare i valkretsen beskriver elförsörjning som u-landsmässig.


Diagnos på vårdkrisen
Sjukvårdsdebatten präglas av en allt mer alarmistisk ton. Växande köer, varsel på flera stockholmssjukhus, tekniskt föråldrade system och en växande andel svenskar med privata vårdförsäkringar sätter bilden av ett system i kris. Nätläkarna har blivit syndabock. Det är uppenbart att digitaliseringen förändrat primärvården. Diskussionen kring huruvida digital vård endast är för förkylda storstadsbor har skiftat till ett narrativ där digitalisering av vården är ett måste.
Nu ska Sveriges 20 regioner skapa egna vårdappar, samtidigt som de är instängda i digitala system som ofta inte kommunicerar över regiongränserna. 1177 (som ursprungligen var en JKL-idé till Stockholms läns landsting) ska göras om till en slags nationell nätläkare, men utan tillräckliga resurser. De stora poängerna med en mer digitaliserad vård hämtas hem genom storskalighet och att information och data kan samlas in och flöda genom hela systemet. Dagens vårdorganisation, som i praktiken innebär 20 parallella vårdsystem, är inte riktigt riggat för det.
Diskussionen om nätläkare illustrerar en övergripande utmaning för politiker under tjugotalet: kombinationen av de stigande förväntningarnas missnöje, som Tage Erlander talade om, och digitaliseringens möjligheter. Det kommer inte att bli lätt att hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen, men väljarna kommer inte acceptera att regelverk och offentlig förvaltning halkar efter. Lycka till, som Per Ahlmark sade.